Det finns en sak jag inte hade förväntat mig med Claude. Det är inte att den är bra, det visste jag. Det är att den blir bättre snabbare än jag hinner anpassa mig.
April började med att jag jobbade mer än någonsin. Flera Claude Code-sessioner parallellt, projekt jag aldrig hade orkat starta annars. Jag slog i mina limits nästan dagligen och förstod direkt varför folk rekommenderar 100-dollarsplanen. Det kändes som om verktyget pushade mig att ta större tag.
Sen kom problemen. Claude Code är inte magiskt. Större kodbas eller en uppgift utanför dess direkta räckvidd, så börjar det krackelera. Mitt konkreta exempel var att köra Claude Code-skript på schema. Ingen native lösning, så jag fick fippla med Windows Task Scheduler och NSSM. Jag fick det att fungera, men det krävde mer tid än det borde ha gjort.
Fem dagar senare släppte Anthropic Routines. Min workaround blev plötsligt onödig. Det är inte en kritik. Det är observationen. Jag löste ett problem som inte skulle existera fem dagar senare, och hade ingen möjlighet att veta det.
Det är den här hastigheten som gör att man måste byta strategi. Senare i månaden insåg jag att mina limits inte var ett hinder längre. Inte för att de hade höjts, utan för att jag hade blivit smartare. Nya sessioner istället för uppsvällda chats. Bättre prompts på första försöket istället för iteration. Det är skillnaden mellan att kämpa mot verktyget och att jobba med det.
Och så Claude Design. Det är ett otroligt sätt att snabbt göra komplexa och professionella designs, och det bästa är att man kan exportera direkt till Claude Code. Det är inte bara en ny yta att lära sig. Det är en yta som direkt kopplar in i den jag redan använder mest. Verktyget växer både i bredd och i hur sakerna hänger ihop, och det går snabbare än man hinner kartlägga.
Det är det april lärde mig. Det går inte att bygga en stabil mental modell av Claude som verktyg, för verktyget är inte stabilt. Det enda man kan göra är att bli bättre på att anpassa sig snabbt.